23 min in i matchen, det stod 0-2. Chelsea hade inte förlorat denna säsongen, tydligen knappt förlorat på hemmaplan och definitivt inte mot sin motståndare för kvällen, Manchester United. Nu verkade det som ögonblicket kommit.
Men Chelsea trycker på. Högt tempo. Det är nästan bara dem. Så- en fantastisk frispark rätt in i krysset. 1-2. I andra halvlek sen boll långt till höger, långt till vänster, in i mitten. 2-2. Hemmalaget ikapp. Vem vinner?
Helt plötsligt rött kort till Chelsea. Ser välförtjänt ut. En man mindre. Men sedan rött kort på Torres. Alla förvånade. Misstänkt feldomslut. Två man mindre.
Så går det som det borde gå. United gör mål. 2-3. På reprisen ser man off side, denna regel som kräver genomgång i slow motion för att överträdelser ska upptäckas. Slut.
Att se matchen på O’Learys förstärkte känslan. Hela restaurangen var med. Gutturala läten en masse. Även jag la till ett nejrop. Höll tydligen på Chelsea av någon anledning. Är inte någon fan av Rooney, som jag kom ihåg som Romney. Tur jag inte så det högt.
Peter Poängterar 